Skattetugget fortsätter

I helgen hade Sahlin, statsministern och Ohly sommartal. Dessförinnan hade Fp-ledaren sitt. Min minnesbild av dessa tal är att Sahlin satte fokus på klimatpolitiken och statsministern på skattesänkningar och brottsbeskämpning. I övrigt gick det andra tämligen obemärkt förbi. Ska man ha ett sommartal måste det innehållsmässigt hålla sådan klass att det orkar tränga igenom mediabruset. Sahlin och statsminister Reinfeldt är de enda som hade detta. Roligast tycker jag det var att Sahlin fick igenom en fråga som inte under sommarmånaderna haft någon större uppmärksamhet, nämnligen just klimatpolitiken. När statsminister Reinfeldt för vilken gång i ordningen blåser liv i sitt skattesänkartugg orkar det knappt över intresselinjen men det är ändå statsministern som talar och just därför fick det genomslag i mediabruset.

Sahlin har tidigare lyft in skolpolitiken, jobbpolitiken och nu klimatpolitiken på den nya s-agendan. Det är strategiskt tänkt. Moderatledaren verkar helt ha fastnat i skattefrågan likt sin företrädare Bo Lundgren. Tror det ska mycket till för att den frågan ska ge utdelning i valmanskåren och säkert därför som brottsbeskämpningen återkommer. Hösten riskerar bli en enda lång plåga för statsministern när han vill tala skattelättnader medan väljarna fortfarande undrar hur det ska bli med FRA. Ska det komma ett lyft för regeringspartierna måste något hända under hösten. Till nästa försommar är det val till EU-parlamentet. Med FRA kvar på agendan blir det risk för mardrömsscenario med problem att komma fram med sin regeringspolitik. För att flytta fokus hoppas Reinfeldt att utmaning av Sahlin i dueller under hösten ska ge regeringspartierna vind i seglen. Den 22 september lägger regeringen dessutom den budget som ska ge regeringen initiativ. Då får vi se vad regeringen orkar bli överens om och om det räcker för att vända hopplöshet till möjlighet. Då måste det innehålla mer än skattetugg från Bo Lundgrens dagar.

Idrott och politik

Hör idrott och politik ihop? Enligt den olympiska kommittén kan ett land eller aktiva avstängas från deltagande i de olympiska spelen om det misstänks att landets regim har för stort inflytande över uttagningar av de aktiva. Detta drabbade nu senast Irak som tvingades sända regeringsrepresentanter till OS högkvarteret för att bedyra att de inte hade några sådana avsikter. Så när bråket var ur världen så hade anmälningstiden gått ut för flera idrotter, så truppen blev märkbart mindre än det var tänkt. Irakiska idrottare känner sig svikna. Aktiva får heller inte kritisera en regim. Alla ska le på bilder från OS i en diktatur. Så även om inte idrott och politik hör ihop så följer politiska konsekvenser i kölvattnet från denna sk. icke politiska organisations beslut. Sällan har väl statsledare haft så mycket betänkligheter vad gäller deras resplaner till ett olympiskt spel som detta. Det kan ju få direkta konsekvenser för deras position i hemlandet. Nu spelar ju detta ingen roll för Bush men för Sarkozy och Reinfeldt gör det förmodligen det. Uppenbarligen finns det grader i helvetet för ingen vill stå jämte Mugabe. Även om det fanns politiska spänningar med OS i Moskva 1980, Los Angeles 1984 och Seoul 1988, så går de inte riktigt att jämföra med Beijing 2008. Ingen vill ju bli sammankopplad med regimen men alla vill ha del av kakan.

Missförstånd eller insikt?

Statsministern menar att FRA-beslutet i riksdagen var bra och att debatten bygger på att folk inte förstår. Det är en logik som går igen i flera andra beslut som regeringen antagit men som folk verkar ogilla. Det är inte fel på politiken. Regeringen för egentligen en populär politik men folk tycks inte begripa det, eller kan det vara så att folk förstår och inte vill ha denna politik? Tror faktiskt statsministern behöver semester, lite sol och tid för reflektion.

Hälften kvar av ny politik

Regeringen har tydligen infriat hälften av sina vallöften och ligger samtidigt enligt SCB:s stora väljarundersökning långt efter oppositionen. Kanske ett samband?  Arbetslösheten beräknas öka från 4,2 procent 2008 till 4,7 procent 2009. Med fler är på väg in i en arbetslöshet samtidigt som fler nu står utanför den trygghet som ett medlemskap i facket garanterat är det upplagt för en rysare. Enligt Reinfeldts ritningar skulle den tuffare politiken klara sig tack vare en positiv utveckling på arbetsmarknaden. Nu ser det inte ut att bli så. Detta hemsnickrade problem är regeringens eget påhitt. Och det i ett läge då hälften är kvar. Av både ny politik och nya problem.

Vad säger statsministern?

Hur kan det komma sig att regeringspartierna gjort denna gigantiska felbedömning i FRA frågan? Och varför är alla tunga regeringsföreträdare tysta, utom en? För vad ska man annars kalla det när reaktionerna blivit så kraftiga? Läste en SIFO om FRA och konstaterade att det verkar finnas en generationsmarkör.

DN skriver;

”Uppdelat i åldersgrupper har lagen flest anhängare i gruppen 30-49 år: 46 procent. Svagast är stödet i gruppen 18-29 år, där 11 procent är för lagen.”

Är det för att det är de unga som protesterar, som statsminister Reinfeldt inte lyssnar? Några kommentater har han inte och när frågan debatterades i riksdagen var han själv på EM-arenan när Sverige spelade. I TV4:as EM-magasin hade han däremot tid för kommentarer. Spännande prioritering.

Skräcken över terroristangrepp är svår att hantera på ett bra sätt. Men jag anser nog att signalspaning enligt det förslag riksdagen klubbat igenom, knappast löser några problem. Möjligen ställer det till desto fler. Mona Sahlin vill se en ökad insyn för medborgarna och en skärpning av vad FRA får söka efter. Vad statsministern tycker får vi kanske veta när han talar i Almedalen nästa måndag. Då blir denna fråga svår att undvika.